Stöd

Igår var vi ju på efterlevandesamtalet på LAH. Det var uppslitande men väldigt bra. Vi fick prata med både sköterskorna som var med när mina föräldrar gick bort och läkaren som skrev in mamma. Alla minns detta väldigt tydligt eftersom det var en så speciell situation. Det visade sig att mamma var jättesjuk. Läkaren beklagade att hon inte såg HUR sjuk hon var när hon skrev in henne (jag var med då) för då hade hon berättat, och förberett oss på att det inte skulle gå vägen. Det gick så fort att ingen riktigt hann med. Pappa pratade vi ju naturligtvis också om och gick igenom vad som hände.

Det känns väldigt skönt att ha fått prata om allt detta och höra att det faktiskt var omtumlande för personalen också. Vi föll ju ur ramarna. Det missades ju även att erbjuda kuratorstöd vilket var en STOR miss men det är åtgärdat nu. Jag känner mig optimistisk, kanske det blir vardag för mig också snart igen!